Inmundigas

Heidi Edström har under 115 dagar mätt sitt intag av vatten och utflöde av urin. Vi möter ”dom okonstlade siffrorna som avslöjar den verkliga skimrande sanningen som gömt sig i den gyllene grumliga vätskan”, som hon skriver. Den storskaliga, handmålade miktionslistan – eller med ett vardagligare ord: kissdagboken – avslöjar en förvånande, rent av alkemisk dimension: i genomsnitt 200 ml mer vätska lämnade kroppen än vad som intogs.

Iwo Myrins skulpturer av svampar bygger på platsstudier och formtagning. Svampens outgrundliga och arkaiska väsen har blivit små monument över en tillfällig, ömtålig, komisk varelse med ett hemligt, osynligt rhizomatiskt liv under jorden. En eftertraktad, närmast sensuell läckerhet på matbordet, en källa till förgiftning och hallucination.

Jennifer Sameland anser att päronet hamnat i skuggan av äpplet, inte bara konsthistoriskt. Hennes vällustiga, nästan extatiska avbildningar i pastell, vax- och oljekrita hyllar päronets erotiska förmåga; de inbjudande formerna, fruktköttets kroppslighet och dess underbara smak.

Karl-Johan Stigmark har mejslat ut ordet EVOL ur glass i tresmak och lägger det på en hylla tillräckligt högt upp för att inte nås av våra fingrar men otillräckligt för att inte motstå värmens inverkan och inledande process för språkets smältande. Kombinationen av den förgängliga materien och det oförgängliga språket speglar alla människovarelsers lott: att en gång försvinna fysiskt men (förhoppningsvis) bli kvar i form av andras ord och minnen. 

Leif Holmstrands nyckelskåp (familje-readymade) har psykoanalytiska kvaliteter. Nyckelskåpet, med sina hemligheter, har av föräldrarna försetts med ett fotografi av konstnären som barn, strålande av förväntan, redo med sina bestick vid den tomma tallriken. Leif ger oss också ett tecknat partitur för en performance; en till synes kaotisk matlagningsritual där konstnären – ”en feminin homosexuell man” – lämnar efter sig ett vackert brinnande landskap på teppanyakihällen.

Magnus Bärtås matsamling från 30 års tid både gestaltar och upphäver tid. Ett clownansikte har mystiskt uppstått i en kryddblandning och den kroatiska äppelcidervinägern ”Magnus” fungerar som ett timglas bredvid den nordkoreanska ormspriten som utlovar evig ungdom. I Magnus andra verk i utställningen har ett av svenskans märkligaste ord fått sin form av sura och söta godisbitar ur Haribos rullar.

Oscar Guermouches verk behandlar ett exakt kalibrerat födointag som har mycket lite att göra med vad många förknippar med måltider: smak, njutning, variation, umgänge… Det ettåriga kostschemats återhållna, kontrollerade gest – själva skrivakten – som instruerar detta intag är lika sammanbitet fokuserad som den extensiva fysiska styrketräningen.

Thomas Elovssons målade pumpor visar upp en strålande modernistisk teckenkavalkad, i en blandning av dekor och hemmapyssel. Målandet av mat och omskapandet av mat till dekoration (exempelvis äggmåleri och fruktkonst), eller vad Thomas kallar ”animeringen av objekt”, markerar festligheter och ritualer. Då pumpamåleri är en okänd praktik väcks ett löfte om framtida ritualer – möjligen en analogi till modernismens löfte om nya livsbetingelser.

Texter av Magnus Bärtås och Andreas Gedin.
Tack till Benny Hermansson, Max Salomonsson, IASPIS, Elis Bärtås och David Bärtås.