Tuija Lindström: jaga under flykten, fly under jakten

I utställningen presenteras ett antal centrala serier ut Tuija Lindströms konstnärskap. Verken som presenteras är ett urval ur dessa serier, som oftast varit omfattande. 

Roman Road (2007)
För Tuija Lindström kom scannern att bli det viktigaste fotografiska verktyget under den senare delen av hennes konstnärskap. Hon såg sina konstnärliga projekt som en form av motståndshandlingar, både mot stelnade fotografiska uttryck och politiska skeenden. Men de var också ett sätt att behandla och omvandla svåra privata situationer. Roman Roads, med kompositioner av växtdelar, gjorde hon under en stipendievistelse i London. Här laborerade hon med begrepp som mimikry och kamouflage, alltså former av självförsvar och avledning. Tematiken gällde inte bara henne själv, sa hon, utan också om krigshot.

Sleeping Bodies (1995)
Med Christer Strömholm delade Tuija Lindström ett intresse för lekfulla iscensättningar. Fotografiet handlade i deras fall inte främst om att fånga ögonblick utan om att konstruera bilder, att komponera och experimentera med referenser till konsthistorien. Det var den inställningen som gjorde att de befann sig nära måleri och senare, i Tuijas fall – objekt, film och performance. Med fotografierna av den nakne sovande fotografen (och hans vänner), dagen efter hans 75-årsfest i Provence, spelar de gemensamt en situation av plötsligt insomnande, som om var och en fallit i sömn där de råkat befinna sig. 

Sandemar (1990)
Tuija Lindströms mäktiga och apokalyptiska Sandemar-serie skapades under hennes första större avsteg från den tiden konventionella fotografiska presentationsformer. Hon ställde frågor: om materialitet, om bildens närvaro i rummet, om vad som händer vid sammanställningen av bilder, om den sociala användningen av fotografi. Sandemar-landskapet framställdes som något främmande mitt i det välbekanta. Ökenlandskapet var i själva verket ett grustag nära hennes hus på Dalarö.

Nepenthes Laughing (2010)
Tuija Lindström var i mångt och mycket en morfolog, men hon kopplade formerna och deras funktioner till mentala tillstånd och till kroppslig påverkan. Kungskannrankan från Bergianska trädgården som hon använde i sin Nepenthes Laughing-serie är en växt som tack vare sina former tar kål på djur, inte bara flugor och myror utan till och med fåglar och råttor. Vacker och dödlig på samma gång.

För sitt sista verk bad Tuija Lindström några av sina vänner att rama in de spröda växtdelar som hon använt i Nepenthes Laughing. Hon planerade allt från sjukhuset. Som alltid var hon oerhört formmedveten; ramarna i ek skulle göras som små lådor, det skulle också påminna om ett herbarium, och det skulle vara ett sönderfallande herbarium. De vissnade växterna ingick i hennes sista utställning som hon gjorde tillsammans med Trinidad Carrillo på Husby Konsthall hösten 2017.

Kvinnorna vid Tjursjön (1991)
Kvinnorna vid Tjursjön visades första gången på galleri Index på Sankt Paulsgatan i Stockholm. Utställningen hade ett psykoanalytiskt anslag: 12 fotografier av nakna kvinnor som flöt i en svart skogstjärn var sammanförda med lika många, ganska hårda frontala foton av undersidan av strykjärn, hälften infärgade med blod. Verken tog upp rummet; här fanns ljus och mörker, mjukhet och hårdhet, värme och kyla, viktlöshet och tyngd. Strykjärnen återkallade surrealismen men var också en realistisk referens till våld i hemmet.

Konstfackstiden / 1980-talet
Tuija Lindström intresserade sig inte nämnvärt för dokumentärfotografins linjära berättande utan arbetade med den enskilda bilden som konstnärlig utsaga, mörkrumsarbetet var viktigt. Det var i studion på Konstfack som hon tog många av sina ikoniska, sensuella porträtt med bleka kroppar som tycktes alstra ett eget mjukt ljus. Hon tillbringade även en tid på en strippklubb då hon undrade över hur kvinnorna där förhöll sig till sina kroppar.  Det var lätt för henne att få modeller, i stort sett alla människor kände sig bekväma i hennes sällskap. Det berodde på hennes skratt och hennes erkännande av egen sårbarhet. Parallellt med studioporträtten tog hon strikt komponerade bilder på landskap, på ofullständiga reklamskyltar och trafikmärken. Det var palimpsester på väggarna, skrapningar och spår som framställde världen som ett uppluckrat teckensystem. Tuija var konspiratoriskt lagd vilket hon hade nytta av under hela sitt konstnärskap, hon var vaksam för underströmmar, mönster, meddelanden likväl som klassmarkörer. 

Verktexterna av Magnus Bärtås bygger främst på samtal med Tuija Lindström. Vissa delar ingick i Magnus Bärtås ”En dröm – om det någonsin fanns någon”, Dagens Nyheter 7/1 2017.